När man står på någon av plattformarna i Nybro eller Sättuna och spanar på gäss, vadare, rovfåglar, simänder, dykänder, tättingar eller andra spännande fåglar, så har man ofta ett torn som inte längre är i drift, i blickfånget. Det kallas för Gamla tornet, Stora tornet eller Röda tornet, beroende på vem man pratar med. Tornet är ett bra riktmärke för angivelser av var man ska titta efter den lilla prutgåsen eller den spännande sandlöparen.

– Mellan Rödtornet och bunkern går fjällgässen, säger någon hjälpsamt och så har man en riktning att utgå från när man i kikaren söker de små gässen med vit bläs och gul orbitalring.

– Nu passerade aftonfalken Stora tornet, ropar någon upphetsat. Och genast vänds alla huvuden och kikare mot tornet och belåtna mumlanden aviserar att aftonfalken är lokaliserad.

– Pilgrimsfalken sitter på maden mellan Gamla tornet och där stängslet börjar. Och efter en stunds spanande så ser man ”pillen”, belåtet mumsande på en mås eller gås.

Ibland träffar man på någon som skådat mycket längre än man själv och då kan man ibland få små berättelser om hur det var förr, när tornet var i drift och det gick en spång mellan Nybro och holmen där tornet ligger, Stenholmen. Man får höra om vadarsvalan, rosenmåsen och mongolpiparen som rastat på strandängarna och givit rysningar av upphetsning och välbehag.

Man kan även nu gå ut till Stora tornet under den period då det inte är tillträdesförbud i reservatet. Beträder själva tornet gör man på egen risk, då det är si och så med säkerheten där.

Två torn

1980 firade Linköpings Fågelklubb trettioårsjubileum och med anledning därav utgavs en liten skrift. Den hette ”Trettio år med fågel”. Författare var Curt Andén och Jan-Åke Holmbring. I denna skrift finns det ett avsnitt om ”Fågelstationen i Nybro”. Där finns en del noteringar om tornet – eller tornen – för det har funnits två olika torn. Detta väckte min nyfikenhet och jag har gjort lite efterforskning i diverse dokument och skrifter från den tiden och pratat med några skådare som har egna minnen förknippade med skådning runt Stora tornet.

”Fåglarna vid Roxen” är en annan liten skrift av samme Holmbring som ovan. Där finns lite fakta att lägga pussel med. Och så finns det sparade protokoll och liknande, för tiden runt tornens nyttjande, att plöja igenom.

Första tornet

1950 bildades Linköpings fågelklubb av ett gäng fågelintresserade män. De hade innan tillhört ÖNF, Östergötlands Naturalhistoriska Förening, och stannade också som fågelklubb under ÖNFs paraply. 1952, på hösten, diskuterades startandet av en fågelstation vid Nybro. Flyget hade ett lämpligt torn på Stenholmen och Försvarsmakten hade ställt sig välvilliga till att låta fågelklubben disponera tornet. Markägaren hade också ställt sig positiv till fågelklubbens verksamhet. Arrendet på 25 kronor samlades in bland de eldsjälar som var drivande i klubben. Stängselstolpar hade skänkts av Bjärka Säby, kontrakt upprättades, fridlysning av området ordnades och det praktiska arbetet fördelades mellan klubbmedlemmarna.

Verksamheten skulle vara inriktad på att hålla häckfågelfaunan under uppsikt samt att registrera sträckrörelser vår och höst. Projektet hette ”Fågelstationen vid Nybro”. I tornets nedre del fanns två rum och kamin och möjlighet att övernatta. Det skulle finnas två observatörer vid varje tillfälle och observationerna skulle ske varje lördag-söndag från klockan 17 till klockan 17. Observationerna fördes noggrant in först i observationsböcker och från 1965 på sk observationskort. Ett schema över vilka som hade tjänst de olika helgerna utarbetades och verkar ha följts strikt.

1953 i september var förberedelserna klara och det bestämdes att observationerna skulle starta den 9 september. Olof Söderbäck som var medlem i klubben och en skicklig tecknare har 1979 förevigat den första observationsdagen med nedanstående illustration. Om det var ur minnet eller om något foto varit förlaga låter jag vara osagt.

Under fem år bedrivs verksamheten, men 1958 sker någon sorts ”eldsolycka” i samband med militära övningar och tornet brinner ner totalt.

Andra tornet

I ungefär tre år är klubben husvill men planerna på ett nytt torn tar fart omgående. Visserligen erbjuder Försvarsmakten att de ska få ett annat torn som inte används, men de vill bygga eget. En byggnadskommitté tillsätts, ritningar tas fram och markägaren är villig att överlåta marken utan kostnad. Våren 1960 är planerna och ritningarna klara. Återstår att skaffa fram pengar till projektet. Pengar lånades och till Kristi Himmelsfärdshelgen 1961 påbörjades bygget. Marken som tornet stod på hade avstyckats 1960 från fastigheten Sättuna Södergård 422 och ägdes fortsättningsvis av ÖNF, som ”upplåter det till Fågelklubben utan hyra eller liknande kostnader.” Fågelklubben får dock stå för uppvärmningskostnader vid egna besök.

Inne i nedre delen av tornet finns en kamin, och så småningom några britsar. Själva utsiktsplattformen nådde man medelst en stege och en lucka inne i tornet. Tornet var alltså låst, så allmänheten hade följaktligen inte tillträde till tornet.

Sent på hösten stod det hela invigningsklart och fågelstationen fick det officiella namnet ”Roxen ”, men har tydligen också kallats ”Stenholmens fågelstation”. Under åren som följer ägnar man sig nu fortsatt ambitiöst åt inventeringar, streckräkning, häckningförekomster och nu också åt ringmärkning. Under tiden man varit utan torn hade observationerna fått ske på dagtid men hade genomförts fortlöpande. Det är en mycket diger samling av inhämtade data och det hela är i mina ögon imponerande strukturerat och gediget.

1962 var ett händelserikt år. 1962 den 9 maj upptäcktes Sveriges första vadarsvala. En rödvingad vadarsvala med korrekt benämning. En riktig skräll blev upptäckten och upptäckarna ”Hall och Lönegren hyllades den 9 oktober för sin insats med varsin öl” i samband med ett styrelsemöte. Man hade också ”lagt papp på fågeltornets tak. Med anledning av detta blev visserligen tornets tak utan hål, men däremot mer hål i kassan.”
1970 i maj inkommer från Fågelklubben och några fler naturföreningar till Länsstyrelsen ett förslag om att området runt Svartåns mynning ska bli naturreservat.

Drygt ett år senare kommer förslag på utformning av reservatet från Länsstyrelsen. Bland annat föreslås att markägarna tillsammans med Skogsvårdsstyrelsen ska förvalta reservatet.

1975 den 25 april skrivs så ett beslut att bilda reservat. Man har ambitionen från Länsstyrelsen att iordningställa leder och bygga plattformar. I en artikel i Östgöta Correspondenten på hösten detta år uttalar sig förste byråingenjör Sverker Kärrsgård att man vill ” iordningställa vandringslederna så att de blir framkomliga för stövelskodda”. Om det finns medel tillägger han. Medel verkar ha funnits och lederna kommer till stånd så småningom. Dessa leder är på de blötaste ställena i form av spänger fästade i stolpar. Dessa anordningar verkar ha haft sina brister. Då vattenståndet var högt gick det inte att komma fram, isen förstörde spängerna och kreaturen som gick på maderna förstörde stolparna genom att klia sig mot dem. Dessutom häckade fåglar i tuvorna helt nära spången och dessa stördes förstås av passerande människor.

Samma år som beslutet tas om bildandet av ett reservat i Svartåmynningen blir också Fågelklubben ombildad till en helt fristående organisation.

1979 står Nybroplattformen klar och invigs. Man har fortsatt problem med spängerna då det är höga vattenflöden. Leden är dessutom ”felstakad och behöver ses över.” Dessa problem med spängerna dyker ofta upp i olika protokoll de efterföljande åren.

1979 säljer ÖNF det Nya tornet (alltså det vi nu kallar Gamla Tornet) till Skogsvårdsstyrelsen som ju redan har ansvar för drift och skötsel av det nybildade reservatet. Priset för tornet var 1 (en) krona. ÖNF och därmed Fågelklubben fick använda tornet utan kostnad. Tornet verkar ha varit i behov av upprustning, räckena runt utsiktsplattformen var tvungna att förstärkas, påpekas i en skrivelse till Skogsvårdsstyrelsen innan köpet. Dessutom skulle nu allmänheten beredas tillträde till tornet och en utvändig trappa behövde byggas. 1981 stod ”balustraden” och den utvändiga trappan klara och Stora tornet användes jämsides med Nybroplattformen.

Successivt verkar sedan aktiviteterna i Stora tornet ha mattats. Fågelklubben satsade mycket på Bjärka-Säby, där den utrotningshotade mellanspetten hade sitt sista fäste i Sverige. Mycket tid och kraft satsades på inventering, bevakning och skyddsåtgärder för hackspetten. Tillkomsten av Nybroplattformen, och så småningom Sättunaplattformen, gjorde troligen att det blev enkelt att skåda utan att företa den våghalsiga promenaden på de svajiga, översvämmade spängerna.

När jag idag blickar ut över Stenholmen och det nu 59-åriga tornet, så slås jag av hur stor betydelse det tornet haft för fågelklubben och i förlängningen alla oss skådare. Hur tornet var navet under många års observationer, som minutiöst antecknades av eldsjälar. Hur forskningen där blev grunden för kunskapen om fågellivet vid Roxen. Kunskap som förhoppningsvis leder till bevarande av strandängarna och är till gagn för det kommande fågellivet där.

Denna artikel skriven av Margareta Pilemalm publicerades första gången i Rödspoven 2 2020 och återpubliceras här med anledning av tornets rivande.